Vacker titel, obehagligt omslag

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist XXX½

Omslaget på John Ajvide Lindqvists nya novellsamling med den vackra titeln Låt de gamla drömmarna dö är så obehagligt att jag förvarar boken uppochnervänd på bordet. Men med tanke på att genren som vanligt är skräck så är det väl helt som det ska.

Det är många bokbloggare som läst boken, och under läsningens gång har den så smått diskuterats på Twitter. Ungefär en tredjedel in i novellsamlingen utropade jag glatt att den ännu inte var ojämn - den vanligaste och helt naturliga bristen med novellsamlingar. Nå, ojämnheten kryper på även i Ajvide Lindqvists bok, kanske dels p.g.a. att alla texter inte är noveller, det finns nämligen recensioner, krönikor och korta pjässnuttar med också. Samtidigt tycker jag det här är rätt trevligt, speciellt då Ajvide Lindqvists förord förklarar och knyter ihop alla texterna på ett bra sätt. Läsarens tolkningsmöjlighet finns kvar, men Ajvide Lindqvist förklarar så smått hur eller när texten kom till. Det gillar jag.

Alla referenser till musik - och speciellt Morrissey - finns med som vanligt, läsaren får veta lite mera om vad som hände med Eli och Oskar efter Låt den rätte komma in, den mycket omtalade Tindalos-novellen som gick som följetong i DN kunde nu även läsas (och gillas) av mig. Vissa noveller är längre och andra riktigt korta, men de flesta är riktigt bra. Har man aldrig läst John Ajvide Lindqvist tidigare är det här kanske inte den ultimata boken att börja med, men alla ni som gillar hans berättelser ska absolut ta er an den här boken. Även om - eller kanske just för att - man måste ha boken uppochnervänd på bordet.

Rec.ex. från Ordfront.